between four eyes

Jag saknar Dan, känner mig lite deppig över att det var längesedan vi talades vid och sågs.
När saker händer som man kanske inte helt har räknat med är ganska fantastiskt, om de är något positivt det vill säga.
Som till exempel att jag lyckades finna min vän i livet, Dan T Andersson.
Att jag skulle sitta här på ett fik i Oslo och fundera över vad han gör just nu och hur han mår.
Tänka mig hur han går omkring i sina converse och sparkar grus med ryggsäcken på ryggen trallande på våras alldeles egna Lasse. 
Han har det bra, det vet jag!
Den saknaden jag har av Dan brukar jag inte ha och har inte haft sen jag första gången sov hos en kompis och längtade efter mamma.
Självklart längtar jag efter mamma då och då också, men inte på samma sätt som då.
Har nog aldrig direkt varit beroende av någon och saknat någon på det viset som man bara gör när man tycker om någon väldigt mycket.
Förutom Dan.
Tack vare Dan så kan jag bevisa för mig själv att jag inte är så känslokall trots allt och att jag någon gång, när jag känner behovet av att dela min själ med någon annan så kommer jag att älska och sakna, precis så man bara gör när man tycker om någon väldigt mycket..